Elektronen rör sig i cirkelrunda banor runt atomkärnan, där den elektriska kraften (Coulombkraften mot kärnan på den negativt laddade elektronen positivt laddade kärnan) utgör centripetalkraften.
Endast vissa omloppsbanor för elektronen är stabila (de andra är otillåtna), där inte elektronerna förlorar energi och faller in mot kärnan.
När en elektron övergår från en högre energinivå till en lägre avges en foton med den våglängd som svarar mot energiskillnaden mellan energinivåerna.
Omkretsen på elektronens bana måste vara ett helt antal de Broglie-våglängder.
(*) Postulat: Obevisat, men rimligt, antagande
Väteatom i grundtillståndet
Väteatom i exciterat tillstånd
Väteatom i grundtillståndet
Väteatom i exciterat tillstånd
-13,6
-3,39
-1,51
-0,85
E [eV]
Lymanserien
Balmerserien
Paschenserien
\(91.18\text{ nm}\leq\lambda\leq 121.6\text{ nm}\)
\(364.6\text{ nm}\leq\lambda\leq 656.5\text{ nm}\)
\(820\text{ nm}\leq\lambda\leq 1875\text{ nm}\)
Den synliga delen i väteatomens spektrum
Den synliga delen i järnatomens spektrum
Emissionslinjer uppstår då en atom deexciteras.
Den synliga delen av solens absorptionsspektrum
Absorptionslinjer uppstår då en atom exciteras.
"Fluorescens innebär att ett ämne som har absorberat ljus eller annan elektromagnetisk strålning, återutsänder (återemitterar) ljus. Det är alltså en process där atomer eller molekyler först exciteras genom absorption av ljuskvanta (fotoner)."
Om en atom ska kunna exciteras av en foton måste fotonens energi precis stämma överens med den energiskillnad som atomer kommer att öka i och med excitationen. Fotonen absorberas helt.
Från värme och partikelbombardemang kommer atomerna att ta den energi som behövs för att excitera. En partikels hastighet minskar alltså i samband med att atomen exciterar.