Latinamerika: mellan revolution och militärdiktatur.

I Latinamerika fanns inga kolonier. Men länderna dominerades ekonomist av nordamerikanska företag. De stödde sin makt på korrumperade militärdiktaturer som såg till att en liten överklass kunde berika sig på folkmajoritetens bekostnad. Så hade det sett ut ända sedan länderna blev självständiga på 1800-talet, och så förblev det också efter andra världskriget.

Under efterkrigstidens utmanades

emellertid USA:s maktställning i Latinamerika alltmer. Framförallt vid två tillfällen tillspetsades motsättningarna. På nyårsdagen 1959 marscherade en liten gerillaarmé in i Kuba huvudstad Havanna och utropade en ny regering. Diktatorn Batista flydde med sina anhängare till Miami och den nya regimen började förverkliga ett radikalt reformprogram.Kuba kom snart under sovjetiskt inflytande, och dess ledare Fidel Castro etablerade en kommunistisk diktatur.

Den kubanska revolutionen 1959 fick starka återverkningar i övriga Latinamerika. I nästan varje land formades vänsterrörelse, som försökte upprepa det kubanska exemplet. Men under 70-talet kom de flesta staterna på den latinamerikanska kontinenten att präglas av ökat förtryck och nya militärdiktaturer. Särskilt dramatisk var händelseutvecklingen i Chile.

Där hade en front av vänsterpartier vunnit presidentvalet 1970. En socialistisk president, Salvador Allende, sjösatte en program för uppdelning av godsägarjorden, nationalisering av de USA-ägda koppargruvorna och sociala reformer. Men efter tre år störtades den demokratiska valda regeringen av militären, som bakom kulisserna stöddes av USA, via dess spionorganisation CIA